|
Begåvning fördelas i befolkningen på ett sådant sätt att de flesta befinner sig i mitten och är ganska genomsnittliga, medan det blir allt färre ju lägre eller högre man kommer på skalan. Det finns gott om stöd i forskning för att det är så. Detsamma gäller för personlighetsegenskaper (och även hur lång man är). Men det förekommer också att personlighetstest delar in personer i tydliga kategorier, och inom vården har man antingen en diagnos eller inte. När man läser om särskild begåvning finns också fällan att tänka i separata kategorier, att tänka på personer som antingen särskilt begåvade/särbegåvade eller inte. Det blir är det lätt att tappa bort den unika personen och allt det som inte stämmer överens med en checklista eller beskrivningar av gruppgenomsnitt. Särskilt begåvade är en väldigt heterogen grupp, men trots det stöter jag ofta på frågan formulerad på samma: “är jag särskilt begåvad”? Tillhör jag den här gruppen eller inte? Att dela in personer i kategorier är ett enkelt sätt att tänka och vi människor har det naturligt. Vän eller fiende, extrovert eller introvert, sjuk eller frisk, lång eller kort, ful eller fin, bipolär eller normal, särskilt begåvad eller normalbegåvad. Ibland finns en poäng med tydligt avgränsade kategorier, men oftast är det inte en ja-eller-nej-fråga bästa sättet att komma framåt. Det handlar istället om hur man bäst kan beskriva vad som händer, att förstå sig själv. Och det handlar om vad som fungerar som en hjälp framåt.
Ibland stöter jag på varianter av åsikten att “den som tror hen är mer begåvad tycker att hen är mer värd”. Den som ser sig som särskilt begåvad har sällan den här åsikten. Istället är det andra som felaktigt tror att särskilt begåvade personer har den åsikten. Själva ordet “begåvning” har sitt ursprung i att ha fått en gåva, vilket har en positiv klang. Och även om det handlar om en förmåga som innebär att den med högre begåvning kan göra vissa saker en person med lägre begåvning inte kan, så är det samma sak som att vara:
Ingen av dessa egenskaper är bra eller dålig i sig. De är en styrka i vissa sammanhang och en svaghet i andra. Den som är lång har det mindre kul i en flygplansstol, den som är vältränad mår extra dåligt om hen inte får använda kroppen, den som är musikalisk lider mer av falska klanger. Den som har en hög generell begåvning kan tänka snabbare, fatta saker fortare och lösa mer avancerade problem. Men om andra runt omkring är långsamma eller om man i skolan tvingas göra saker om och om igen som man redan kan, så kan det bli väldigt stressande. Om andra inte accepterar ens förslag eller om man mobbas för att man är annorlunda blir begåvningen mest ett hinder. Min poäng är att det beror på sammanhanget om en specifik egenskap blir en fördel eller en nackdel. Det gäller även för begåvning.
Att tolka begåvningsskillnader som värderande för med sig mycket negativt. Det är negativt för dem som inte är eller ser sig som begåvade, eftersom det kan leda till bitterhet eller sämre självförtroende. Det blir negativt för dem som råkar vara särskilt begåvade. Man kanske inte vågar vara öppen med saker man klarat, och man kanske inte ens vill tro på det själv. Det kan också leda till att vuxna individer som är uppenbart väldigt begåvade får svårt att kännas vid att det är så. Man skyller sina prestationer eller sitt fungerande på omständigheter, att man haft tur, att man bara är snabb, att man åtminstone inte är så intelligent som en bekant man har eller liknande. |
RSS Feed
