Särskilt begåvad eller inte?

​Begåvning fördelas i befolkningen på ett sådant sätt att de flesta befinner sig i mitten och är ganska genomsnittliga, medan det blir allt färre ju lägre eller högre man kommer på skalan. Det finns gott om stöd i forskning för att det är så. Detsamma gäller för personlighetsegenskaper (och även hur lång man är). Men det förekommer också att personlighetstest delar in personer i tydliga kategorier, och inom vården har man antingen en diagnos eller inte. När man läser om särskild begåvning finns också fällan att tänka i separata kategorier, att tänka på personer som antingen särskilt begåvade/särbegåvade eller inte. Det blir är det lätt att tappa bort den unika personen och allt det som inte stämmer överens med en checklista eller beskrivningar av gruppgenomsnitt. 

Särskilt begåvade är en väldigt heterogen grupp, men trots det stöter jag ofta på frågan formulerad på samma: “är jag särskilt begåvad”? Tillhör jag den här gruppen eller inte? ​

Att dela in personer i kategorier är ett enkelt sätt att tänka och vi människor har det naturligt. Vän eller fiende, extrovert eller introvert, sjuk eller frisk, lång eller kort, ful eller fin, bipolär eller normal, särskilt begåvad eller normalbegåvad. Ibland finns en poäng med tydligt avgränsade kategorier, men oftast är det inte en ja-eller-nej-fråga bästa sättet att komma framåt. Det handlar istället om hur man bäst kan beskriva vad som händer, att förstå sig själv. Och det handlar om vad som fungerar som en hjälp framåt.